Första advent. . .
Det va någon som sa till mig;
"Du är en säkert en såndär jul- älskar svensson typ -
Julskyltningar, Julgran och pyssel, julbaks och hela kittet."
Kommentaren fick mig att inse, hur fel det stämmer,
men hur rätt det hade varit för 4 år sen.
Vad va det som fick mig att börja avsky den här tiden så mycket? Var det Han, eller va det dom? Eller va det rent av redan innan Han fanns med i bilden.
Tiden fanns, då man vaknade på julaftonsmorgon, förväntasfull, tassade ner till granen bland alla ljus som mamma omsorgsfullt placerat ut i hela huset, kramades med bror och syster och fick öppna den första klappen för året.
Äta lussebullar till frukost för att sedan i samlad trupp gå på julmässan i kyrkan.
Vi va den där familjen som folk tittade på med avund, de ville vara oss.
Men vad det va folk inte visste var att alla (förutom mamma) satt diskret och vänd och vred sig i stolarna, oroliga för att någon skulle bärcka vår fasad.
Fasaden om den lyckliga familjen, som i självaverket kanske inte var så lycklig.
Som bara kramades på juldagsmorgonen för att det va något vi gjort i alla år, det förväntansfulla uppvaknadet var kanske i själva verket bara ihopp om att denna julen inte skulle sluta i samma kaos som förra, eller förra igen. . .
Det va en tradition att ha chokladkalender, julstrumpa och julbak.
Kalendern nog mest för att den minsta (jag) alltid fick, och då vart det tvunget att de stora med skulle ha, trots att de fuskade och öppnade alla luckor första dagen.
Julstrumpan, vet inte varför, en julmorgon bara hängde den där, kanske skulle det kännas bättre att ge två julklappar på morgonen än bara en. Man kanske va bättre då?
Julbaket, för att göra ett sista tappert försök att faktiskt skapa den där julstämningen som egentligen aldrig fanns i praktiken.
Någonting säger mig dock, att det här inte va anledningen som fick mig att vilja bojkotta julen eller säga till brorsans ungar att Tomten är död.
Vet inte hur jag kan säga att julen en gång varit den tiden på året jag uppsakattat mest.
Antar att vi inte alltid levt i en fasad av lycka.
Jag älskar ju faktiskt min familj, och skulle inte varit någonting utan den.
Fast det kanske inte har med lycka att göra.
Kanske borde dra på mig en tomteluva, ett stor leende och ytterligare en fasad.
Julen kan ju kanske faktiskt göras mysig. . .
Trots allt!
"Du är en säkert en såndär jul- älskar svensson typ -Julskyltningar, Julgran och pyssel, julbaks och hela kittet."
Kommentaren fick mig att inse, hur fel det stämmer,
men hur rätt det hade varit för 4 år sen.
Vad va det som fick mig att börja avsky den här tiden så mycket? Var det Han, eller va det dom? Eller va det rent av redan innan Han fanns med i bilden.
Tiden fanns, då man vaknade på julaftonsmorgon, förväntasfull, tassade ner till granen bland alla ljus som mamma omsorgsfullt placerat ut i hela huset, kramades med bror och syster och fick öppna den första klappen för året.
Äta lussebullar till frukost för att sedan i samlad trupp gå på julmässan i kyrkan.
Vi va den där familjen som folk tittade på med avund, de ville vara oss.
Men vad det va folk inte visste var att alla (förutom mamma) satt diskret och vänd och vred sig i stolarna, oroliga för att någon skulle bärcka vår fasad.
Fasaden om den lyckliga familjen, som i självaverket kanske inte var så lycklig.
Som bara kramades på juldagsmorgonen för att det va något vi gjort i alla år, det förväntansfulla uppvaknadet var kanske i själva verket bara ihopp om att denna julen inte skulle sluta i samma kaos som förra, eller förra igen. . .
Det va en tradition att ha chokladkalender, julstrumpa och julbak.
Kalendern nog mest för att den minsta (jag) alltid fick, och då vart det tvunget att de stora med skulle ha, trots att de fuskade och öppnade alla luckor första dagen.
Julstrumpan, vet inte varför, en julmorgon bara hängde den där, kanske skulle det kännas bättre att ge två julklappar på morgonen än bara en. Man kanske va bättre då?
Julbaket, för att göra ett sista tappert försök att faktiskt skapa den där julstämningen som egentligen aldrig fanns i praktiken.
Någonting säger mig dock, att det här inte va anledningen som fick mig att vilja bojkotta julen eller säga till brorsans ungar att Tomten är död.
Vet inte hur jag kan säga att julen en gång varit den tiden på året jag uppsakattat mest.
Antar att vi inte alltid levt i en fasad av lycka.
Jag älskar ju faktiskt min familj, och skulle inte varit någonting utan den.
Fast det kanske inte har med lycka att göra.
Kanske borde dra på mig en tomteluva, ett stor leende och ytterligare en fasad.
Julen kan ju kanske faktiskt göras mysig. . .
Trots allt!
Kommentarer
Postat av: jimmy
varför??
Trackback
