Dom där .
Tankarna är så många, men orden så få. . .
Borde kunna säga så mycket.
Oavsett hur mycket man än kämpar emot, så kommer det ifatt en.
Ångesten står där på andra sidan och knackar, vill in,
förändrar en totalt.
Det hoppfulla om att kunna blicka framåt, förintas innifrån då människan
av någon märklig anledning, har förmågan att klamra sig fast vid det förgångna.
Det dåtida som aldrig blev som man förväntade sig.
Men är det kanske motgångarna som är konsten för människan att överleva?
Konsten att lära känna sig själv,
lära känna sig själv,
för att sedan kunna fly den sanningen
och förändra det "onda" till något gott?
Alla vet vi att 1+1=2 för att någon bestämt att det ska vara just så.
Sen kommer vi dit då;
En del säger att det finns en mening med allt
Andra påstår någonting om ödet,
De tredje säger "Lev i nuet".
Det sägs med fjärde?? ord, väldigt mycket.
Hur hade det varit ifall samma händelse inte kunde dras till 17 olika slutsatser?
Finns det egentligen något som är rätt, förutom det som inte redan är förutbesämt?
När jag började skriva på detta hade jag en jätte bra poäng, men den försvann. . . Jobbigt läge
Antar att det jag egentligen vill komma framtill är det att Bitterheten börjar ta över. . .
För fort, för ofta, för mycket. . .
Är bitterheten = motgången?
Är det förutbestämt rätt?
I sånna fall, så lär vi oss fortfarande.
Men då kvarstår frågan;
Varför i hela helvete gör man då samma misstag om och om igen?
Föll min spekullation nu?! hmm bäst att sova på saken tror jag!
