Tove

I mammas ögon är jag nog det finaste som finns. Jag är den lilla flickan som en gång tittade på världen med stora ögon och började ifrågasätta "Varför?". Den varelse som faktiskt en gång i tiden började sitt liv inom henne. Aldrig har hon sett på mig med ett annat än just älskande ögon. Ibland kanske sorgsna eller arga, men alltid älskande. Och det kommer att fortsätta så, så länge jag lever och hon orkar hålla ögonlocken öpnna. I hennes ögon ser jag den människan jag önskar att jag själv var. En person som går igenom livet både stark och ärlig. Någon som andra människor ser upp till, respekterar och beundrar. Ibland skrämmer det mig att jag inte vet hur jag ska leva upp till den personen hon ser inom mig. I minna vänners ögon är jag en självsäker person som när det behövs klarar mig själv. Någon som har gått igenom en hel del men som ändå står på sina två ben utan problem. De går till mig när de har problem, delvis för att de tror att jag kan lösa den men ännu mer för att de vet att jag lyssnar. De ser en person som i självaverket är otroligt konflikträdd, men som när vet verkligen gäller faktiskt står upp för både sig själv och de hon älskar. Det som skrämmer mig är att jag tror att allt det som de ser hos mig är det jag vill vara men inte är. I min egen spegelbild är jag bara en person som inte vet vare sig ut eller in. Någon som står på jorden tack vare dess tyngdkraft mer än sin egen styrka. Någon som tvekar över sina egna kvaliteter och personlighetsdrag. Jag är en person som hela tiden är rädd för att omvärlden ska förstå att det som utlovas kanske inte är sant.

Varje dag fruktar jag för den dagen då min mamma ser att jag inte är den människan hon har trott att hon uppfostrat. Eller då mina vänner förstår att de kanske inte känner mig så bra som de tidigare trott. Vad händer när folk som dömer mig helt plötsligt ser igenom den skyddande muren jag så länge byggt på, och ser att jag inte är så duktig, galen, självsäker eller stabil som jag jobbat för att de ska tro jag är? När kommer bubblan att spricka?
Det finns troligtvis lika många uppfattningar om mig som det finns individer som känner till mig, och det är nog helt naturligt. Viktigast är dock den uppfattning jag har av mig själv och att det inte är en bild uppblåst till osannolikhet. För om min spegelbild kan mötas någonstans på mitten så spelar det ingen egentligen ingen roll vad andra ser i mig. Det skaffar sig nog en clue, tids nog.
Det är ju trots allt ändå jag som måste leva med mig!