Tove

Kollektivtrafik. . . ett samhälle skulle går under utan.
Men i en rusningstimme fullknökat med folk och inte sittplatser till hälften,
ändå släps det på mer och mer folk.
Trots du sitter inklämd nästan längst bak, känner du ändå svettlukten från den lite
lätt smällfeta gubben som nyss klev på.
Samtidigt som du får den sura satkärringens arm rakt upp i huvudet
(trots att hon faktiskt fick en sittplats efter 30 sek. tjat) när hon argt
berättar om den otrevliga expiditen som inte kunnat sälja kyckling till henne på ica tidigare på dagen.
(Tror säkerligen att kycklingen va slut)
Och denna historien hör du enbart för att ena Mp3 luren är söndersprängd.

DAGENS I-LANDS PROBLEM!!

Alla suckar högljudt när busschaufförerna byter av varandra då den ena förmodligen
går av sitt skift för dagen.
Själv börjar jag känna de irriterande blickarna från blushpojken framför mig då min telefon allt för ofta ger ifrån sig den enarverande smssignalen. 

känner även hur mitt eget humör börja svikta lite smått. 
Ännu mera när folk runtomkring mig, nyfiket försöker snoka åt sig vad
det egentligen är jag sitter och kluddar med. 
ALLT detta bara för att bilen inte rullar.
För att man gjort sig så fruktansvärt beroende av det att det känns som
pest eller kolera så fort du måste ta dig någonstans med buss.

Förstår mig inte på de trogna pendlarna, samtidigt som jag är grymt imponerad över dem.
Peronligen skulle jag inte klara av mer än en vecka.
Bara att ta sig till andra sidan av staden tar ju för fan en halv livstid.

Och när bussen väl börjar tömmas då,
platserna blir helt plötsligt tomma, en efter en.
Är det då otrevligt att flytta på sig?
Är det inte ännu mer obkvämt att behöva sitta bredvid nån okänd
och gör ett diskret försök att snegla åt de tomma platserna och önska att man vågade flytta sig?
Och totalt misslyckas!

Säger bara FY FAAAN för kollektivtrafik!